Otyget snittar avslöjas

Snittar är ett frekvent återkommande tillbehör på varje finare fest, på många bröllop, på finare födelsedagsfester och på de flesta olika tillställningar där det vankas mingel och spontant framtvingade konversationer med vilt främmande människor så kan man vara säker på att man även kan hitta några silvriga fat med snittar på. De brukar oftast finnas bredvid välkomstdrinkarna, lite snyggt upplagda med vindruvor, oliver och andra trevliga dekorationer. De flesta på festen tar en tandpetare som de spetsar ett par snittar på medan de går förbi bordet.

Men om sanningen ska fram, är det verkligen någon som gillar snittar? De är torra som papper som en följd av att de gjordes dagen innan, de är proppade med vidrig leverpastej eller utgången räksallad (smakar det som i alla fall) och de luktar hundmat som festfixarna maskerar med exotiska väldoftande frukter. Hela kulturen som säger att snittar är något fint och exklusivt är helt makaber. Snittar tillför ungefär lika mycket på en fest som hår gör på en pizza.

Senast jag åt snittar var det på ett bröllop. Efter den obligatoriska ceremonin i kyrkan så var alla som var där sådär äckligt hungriga, som man alltid är när man inte har fått äta på flera timmar. Efter det att man har åkt bil i över två timmar, väntat i drygt 40 minuter på att hela släkten ska komma och sedan varit i kyrkan i strax över en timme så var man så utsvulten att man hade ätit vad som helst, bokstavligt talat. Och det är då som snittarna kommer in i bilden, som avföring på posten. Trots att man vet att det kommer vara vidrigt så sväljer man stoltheten och börjar proppa i sig skiten ändå. Hjärnan skriker att snittarna inte ens duger som kattmat, medan magen skriker att den kommer döda mig om jag inte stoppar i mig ett gäng snittar snarast. Innan man vet ordet av så står man där med ett antal tandpetare i näven och smulor runt munnen, och man mår riktigt dåligt.

Jag tror att anledningen till att det alltid bjuds på just snittar i början på festen är att då smakar den efterföljande maten hur gott som helst, trots att den egentligen, under normala förhållanden, skulle ha framstått som rent alldagligt. Snittarnas bismak är svår att bortse från, och därför hade en vanlig mosbricka med kokt korv från Sibylla smakat som en extremt lyckad gourmeträtt efter ett intag av ett par snittar. Detta utnyttjar festfixarna naturligtvis och gästerna kommer efteråt bara ihåg hur underbar den huvudsakliga maten var.

Jag har alltså kommit på hur de tänker, så nästa gång jag är på en sådan fest så kommer jag medvetet strunta i snittarna, hur hungrig jag än är. Jag skall vänta tills huvudrätten kommer in, om jag så ska vänta halva dagen. Efter det kommer jag grundligt smaka och låta smaklökarna beskriva hur bra huvudrätten verkligen är, utan att smaken av snittar finns närvarande. Jag kanske återkommer med resultatet om min undersökning.