I dag såg jag något skumt när jag var i stan för att inhandla födelsedagspresenter till min son. Precis när vi skulle gå in i affären så kommer det ut en till synes fullt frisk tant i övre medelåldern. Hon hade på sig en grön jacka och jeans, som vilken normal tant som helst. Så fort hon var utanför affären drogs hennes syn mot en papperskorg. Hon dök direkt ner i papperskorgen och rotade febrilt i den med hela armen. Man undrade om hon hade gömt något där i innan hon gick in för att handla. Till slut, efter en halvminuts desperat grävande i soporna, drog hon ut armen och med ett nöjt leende gick i väg med en tom plastflaska i handen.
Det var en sådan där Mer-flaska som genererar en krona när man pantar den. Hon lade sedan ner den i sin handväska och traskade muntert vidare. Vad är det som driver en medelålders tant att på detta sättet smutsa ner halva jackan för att, om hon har tur, få tag på en flaska som har ett värde av en ynka krona? Det kan väl knappast vara den kronan som gjorde att hon medvetet förödmjukade sig på det sättet, eller? Hon såg ju trots allt inte allt speciellt fattig ut…
Hon kanske dock har gjort så i större delen av sitt liv och på det sättet tjänat ihop en mindre förmögenhet genom åren. Tänk om hon har fiskat upp fem stycken plastflaskor varje dag i 30 års tid. Det blir nästan 55000 kronor. Dessa pengar har hon kanske lagt på kanadensiska aktier, som sedan har ökat i värde med 2000%. Då är hon med andra ord miljonär, enbart på att ha rotat igenom papperskorgar, pantat flaskorna och placerat pengarna på rätt sätt. Eller, så är hon bara en förtidspensionerad tant som försöker dryga ut bidragen en aning… Nästa gång jag ser henne ska jag nog fråga…
Taggar: aktier, födelsedagspresenter, förtidspensionerad, medelåldern, miljonär, papperskorg, plastflaska
Nu varnar ”experter” (på rymdvarelser) att olika radiosändningar som gjorts för att söka kontakt med utomjordingar kan vara förvirrande och störande. Utomjordingarna kan till och med uppfatta signalerna som hotande, och sedermera söka upp oss för att med sina laservapen rycka oss i öronen och ta över vår älskade planet.
Malcolm Fridlund är en astrofysiker på Europeiska rymdbyrån ESA. Han menar att vi alla borde tänka på vilken information vi sänder ut i världsrymden eftersom vi inte känner till vad som finns där ute. På en konferens som hölls i London i veckan, med temat ”liv i rymden”, så oroade sig dessa ”alienexperter” över en del av det material som har sänts ut i rymden. De tyckte att en stor del av materialet för seriöst och vettigt, medan en ännu större del var onödigt, och kanske till och med farligt. Vissa sänder ut diverse bilder på könsorgan (ocensurerat) och andra sänder ut desperata önskningar om pengar. Det sänds också ut reklam för skräpmat, bilder på kändisar och politiker, kärleksbrev och annat som kan reta upp mäktiga slemhögar med för många ögon (om de nu ser ut så).
Jag tycker att det här låter som när någon vuxen lärare eller programledare för något småroligt familjeprogram frågar mindre barn om vad de tror om vissa saker.
Pelle, 6 år, om utomjordingar: ”Jag tror att stora rymdvarelser blir arga om vi skickar i väg bilder på kändisar i rymden. Då kanske de inte kan sova”.
Det låter så oseriöst och skrattretande, men tydligen så finns det (förhoppningsvis) fullt friska forskare och andra höginkomsttagare som på fullaste allvar sitter och oroar sig över detta. Om det nu finns en risk att fientliga rymdvarelser söker upp oss för att lära oss att veta hut så kan vi ju alltid skicka upp bilder på kändisar med ett ”alternativt utseende” såsom Marilyn Manson, Keith Richards, Iggy Pop och Elisabeth Höglund. Då hade i alla fall inte jag velat (eller vågat) invadera Jorden…
Taggar: Elisabeth Höglund, experter, forskare, höginkomsttagare, Iggy Pop, Keith Richards, könsorgan, laservapen, London, Malcolm Fridlund, Marilyn Manson, ocensurerat, radiosändningar, rymdvarelser, skräpmat, Utomjordingar
Den senaste tiden har det ju skjutits en del vargar, och nu kommer tydligen efterföljaren. En riktig spansk matador kommer nämligen till Småland för att länsstyrelsen vill att bönderna ska lära sig slakt… Jag menar ”hantera” sina tjurar. Anledningen är att mellan 2004 och 2008 så dog fem lantbrukare efter att deras tjurar eller kor hade attackerat dem.
Anna Nilsson, som jobbar på länsstyrelsen i Jönköping, säger att: ”vi vill utnyttja den kompetens som finns hos en tjurfäktare”. Vad menar hon med det? Ska de svenska bönderna börja klä sig i röda tajta uniformer och springa omkring med serpentinpyntade spjut när de jobbar på fälten? Vad gör en tjurfäktare mer än att plåga ihjäl tjuren under fruktansvärda omständigheter? Jag menar, det är ju det som kännetecknar en tjurfäktare. Det är en orättvis gladiatorkamp, där tjuren är chanslös och alltid förlorar.
Om bönderna inte kan ta hand om sina djur så borde de inte ha dem överhuvudtaget. Om en hundägare inte kan hantera sina hundar så slutar det ofta med att matten eller hussen blir förbjudna att skaffa fler djur. Visst, det kanske inte är samma sak, men att behöva ta hjälp av en spansk bödel känns lite väl drastiskt. Jag vet att han inte ska lära bönderna hur man plågar djuren, utan hur man undviker att själv bli dödad, men det klingar lite falskt i mina öron. Hittills så har redan ett 15-tal bönder anmält sitt intresse, och kursen börjar i slutet av månaden.
Taggar: Anna Nilsson, bödel, gladiatorkamp, Jönköping, kor, länsstyrelsen, matador, Småland, tjurar, uniformer, vargar
Så, då var kampen över. Nu är det alltså till sist klart att Saab läggs ner. Drygt 8000 människor förlorar sina jobb, människor som redan äger en Saab är extremt ovissa om framtiden för deras bil och det nya året kunde därmed inte börjat sämre för ett stort antal människor. Hur kunde det bli såhär? Saab, som var lika svensk som ostkakan och dalahästen, körs i botten och en stor svensk symbol läggs i graven. Ok, det kanske är att ta i, men tråkigt är det hur som helst.
Varför blev det då som det blev? Varför ville ingen ekonomiskt oberoende finansjätte riskera allt för att försöka rädda Saab, trots att Saab gjorde så trevliga och pigga familjebilar? Svaret är nog helt enkelt att man, som bilbyggare, måste tänka lite på vad den breda massan vill ha. I dagsläget är det snåla miljöbilar som är eftertraktade. Jag kollade hastigt över Saabs modellprogram, och inte en enda bil överensstämde med min uppfattning om vad folket vill ha. Det som Saab erbjöd var pigga familjebilar med ”sport” i efternamn. Någon lite häftigare konceptbil har ju visats (Saab Aero X bl.a.) men de tillhör ju inte deras vanliga modellprogram.
Men vad hände då med dessa köpsugna spekulanter? Sportbilstillverkarna Spyker och Koenigsegg var ju så sugna på att köpa Saab för att sedan bredda deras egna modellprogram med pålitliga familjebilar, eller? Nej, självklart inte. Christian von Koenigsegg hade förmodligen inga seriösa planer på att köpa Saab. Han ville nog bara ha lite gratis reklam för sina supersportbilar, och inget fel i det kan man tycka. Samma sak med Spyker. Självklart tar man alla chanser man får till att få lite publicering i media.
Nu var ju det här beslutet ganska väntat. Chocken har sedan länge bytts ut mot ett suck, och nu får vi väl hoppas att halvsvenska Volvo klarar sig. De har ju trots allt lite (med betoning på lite) roligare bilar än vad Saab hade. Vi får också hoppas på att även ostkakan och dalahästen går samma öde till mötes som Saab…
Taggar: bilbyggare, Christian von Koenigsegg, dalahästen, familjebilar, finansjätte, framtiden, Koenigsegg, konceptbil, miljöbilar, ostkakan, Saab, Saab Aero X, spekulanter, sport, Spyker, Volvo
Nu är julen officiellt över för det här året. I alla fall för min del. I dag bestämde jag mig för att brutalt stycka julgranen och slänga den i svarta sopsäckar.
Efter att jag hade kämpat i en dryg halvtimme för att försöka knipsa bort alla grenar på den (av praktiska skäl) så kände man sig något avtrubbad. Man hade inga skuldkänslor över denna brutala handling överhuvudtaget. Till slut fanns det bara en hög med grenar på golvet, och en pinne som satt i julgransfoten. Barren låg sedan länge i en hög på golvet. Jag paketerade resterna av granen, hoppade i mina flip-flops och sprang ut i snön med hopp om att ingen skulle upptäcka mig. Granen dumpades i en grön container.
Nu, när den väl är slaktad och gömd, känns det lite tomt på något sätt. Det var ju inte så farligt att få barr i strumporna varje gång man råkade gå ett par steg i lägenheten. Det var ju faktiskt inte så hemskt när tusentals barr lämnade de stackars små grenarna och sedermera täckte en radie på 1½ kvadratmeter av golvet så fort man råkade nudda granen. Det var ju trots allt ganska mysigt när det stod där och lyste, pyntad med blanksvarta och guldfärgade julgranskulor och tre olika sorters glitter i glimmande guld. Jag kommer sakna den. Förmodligen i flera timmar.
Taggar: avtrubbad, brutalt, container, flip-flops, guld, julgranen, skuldkänslor, slaktad, sopsäckar, stycka
Det finns dyra filmer och det finns svindyra filmer. Sen finns det Avatar, som i princip fördubblade de gamla rekorden och förmodligen fick Ingvar Kamprad att sätta snusprillan i halsen. Nästan 4 miljarder kostade spektaklet att göra, och nu vet jag varför.
Jag såg nämligen Avatar i en spektakulär 3D-bio för några dagar sedan. Fåtöljerna i bion såg ut att vara 40 år gamla, ”receptionen” andades kafeteria i en mellanstadieskola och själva byggnaden var från 1800-talet. Men, efter att man hade börjat ana att man skulle få se ett avsnitt av Åsa-Nisse på filmduken så räckte den halvtrötta killen i kassan fram ett par framtidsdoftande brillor som såg ut att komma från en äldre sciencefictionfilm. Feta fingrar efter sedvanligt nyttjande av popcorn hade satt spår på glasögonen, och vi försökte så gott det gick få bort kletet med våra tröjor. Feta märken på glaset skulle inte få komma i vägen för vår upplevelse av superfilmen som alla snackar om.
Man kände sig lagom häftig när man sedan tog på sig brillorna. De satt 5 cm utanför ansiktet och gjorde att man såg direkt töntig ut. Sen började filmen… Eftersom jag inte vill förstöra upplevelsen för er som ännu inte har sett den (om det nu finns någon där ute som fortfarande inte har sett den) så kommer jag inte skriva vad den handlade om, eller något annat som kan spoila för er. Den uppgiften har säkert alla andra som redan har skrivit om den gjort.
Hur som helst, filmen var riktigt bra. Extremt snyggt gjord på alla sätt och vis, och man förstod varför den var så dyr att tillverka. Storyn var även den helt okej, även om man har sett liknande storys i filmer förut. Världens bästa film är det inte, men riktigt bra är den alla gånger.
Taggar: 3D-bio, Åsa-Nisse, Avatar, filmer, Ingvar Kamprad, popcorn, Rekord, sciencefictionfilm, spoila
Nu är det inte långt kvar till julafton. Många av julklapparna är redan köpta, min lägenhet är sparsamt pyntad med svindyra ljusslingor och överklassdoftande designattiraljer och tankarna på en julgran har blivit mer och mer påträngande. Nu är saken den att det här kommer att bli min första julgran, och därför känns det lite speciellt för mig. Jag har redan en klar bild i mitt huvud om hur stor den ska vara och hur den ska se ut.
Nu läste jag att julgranarna kommer att vara dyrare i år till följd av… Ja, egentligen på grund av att julgransodlarna bara vill tjäna mer pengar, och det är ju förståeligt. Vem vill inte det, liksom? Det är ingen brist på granar eller så, men en gran ska tydligen ändå kosta mellan 250 till 1000 kr. Det låter ganska mycket tycker jag. I synnerhet när man förväntas köpa en julgransfot, julgransmatta, glitter, julgransljus, julgranskulor och en stjärna att sätta i toppen på den. Om jag då har förvaltat mina mattekunskaper väl så betyder det att min julgran kommer att kosta mellan 1500 till 2000 kr. Är det värt att lägga dessa pengar på en gran som kommer stå och barra i några veckor innan man kan stycka den och fira ned den från balkongen?
Sen kommer vi till det andra dilemmat. Jag hatar, och då menar jag verkligen HATAR, skog med allt vad det innebär. Jag är näst intill allergisk mot koda, mossa, barr, alla äckliga gnagare, älgbajs och allt det där som i överflöd finns i våra svenska skogar. Är det då moraliskt rätt av mig att bära in en del av skogen in i mitt vardagsrum? Jag är och förblir osäker.
Jag kommer nog, trots det skyhöga priset och alla barr som kommer att dekorera mitt golv framöver, köpa en julgran nu till helgen. Det är ju trots allt en symbol för värme, glädje, kärlek och… Eller, njäe, det är ju bara ett prydnadsträd. Men det hör till julen, och julen är något som jag verkligen älskar.
Taggar: barra, designattiraljer, glitter, julgran, julgransfot, julgranskulor, julgransljus, julgransmatta, julklapparna, koda, ljusslingor, mattekunskaper, mossa, prydnadsträd, symbol
”Prinsessan och grodan” heter Disneys nya tecknade film som kommer ut på biograferna i februari. Det har redan nu blivit en del skriverier om filmen i fråga. Inte på grund av att det är en ny tecknad film från Disney, att den är gjord på gammalt sätt utan så mycket datoriserade effekter eller på grund av den tvistade storyn. Nej, skriverierna har uteslutande handlat om att prinsessan i filmen är… MÖRKHYAD!!!
Aldrig förr har man sett något mer vågat i en barnfilm! Aldrig förr har filmkritikerna chockskadats så svårt som när de fick se en färgad tjej i en familjefilm! Skandalen är enorm! Så låter det i alla fall när man har läst artiklarna om filmen i kvällstidningarna. Anledningen till att prinsessan är mörkhyad handlar nog främst av att Disney redan har haft rödhåriga prinsessor, blonda prinsessor och alla andra färgkombinationer som finns på sina prinsessor, utom just mörk hy. Men egentligen så hetsar medierna upp sig utan någon som helst anledning. Jag, som är en liten fanboy när det kommer till Disney (i smyg då förstås), vet såklart bättre än så och kan på rak arm räkna upp ett flertal färgade tjejer som har haft både huvudroller och biroller i Disneys långfilmer innan.
Visst, hon (prinsessan alltså) kanske är den första färgade prinsessan i Disneys karaktärsbibliotek, men de har haft ett stort gäng kvinnliga karaktärer som har sett allt annat än ariskt blekvita ut. Pocahontas (från just ”Pocahontas”) var en mörkhyad indian, dotter till byns ledare och således även en slags prinsessa. Lilo (från ”Lilo & Stitch”) var ingen prinsessa, men hon var en mörkhyad tjej från Hawaii. Jasmine (från ”Aladdin”) var kanske inte mörkhyad, men hon hade i alla fall svart långt hår och stora bruna ögon. Mulan (från ”Mulan”, duh) var en asiatisk tjej, med ett asiatiskt utseende. Inte heller Esmeralda (från ”Ringaren i Notre Dame”) såg ut som en bomullspinne med sitt svarta hår.
Det jag menar är att Disney har avverkat en hel del nationaliteter i sin jakt på prinsessor och kvinnliga karaktärer. Att designvalet nu skulle falla på mörkhyad tjej kändes därför allt annat än förvånande. Medierna försöker dock desperat ha någonting att förfasas över, och de lyckas alltid ta ett sandkorn och sedan göra en hel öken av det. Jag har därför satt ihop en liten lista som de kan använda sig av nästa gång när de känner att inspirationen sviker dem. Ta hjälp av den här lathunden som uteslutande handlar om barnfilmer så kan ni fylla spaltmetrar med chockerande avslöjanden om dessa onda barnfilmer.
1. Shrek uppmuntrar barn till att strunta i sin personliga hygien.
2. Bamse lockar minderåriga in i dopingträsket med sin dunderhonung.
3. Madicken och Abbes kärleksrelation leder till pedofili och åldersnoja.
4. Robin Hood lär barn att snatta.
5. Emil i Lönneberga visar hur roligt man kan ha när man är olydig och kriminell.
Det jag vill visa med den här lilla listan är helt enkelt att man kan få vad som helst att bli precis det man är ute efter. Att Disney valde att ha en mörkhyad tjej i huvudrollen till ”Prinsessan och grodan” betyder förmodligen absolut ingenting, inte mer än att det passade designen i övrigt. Disney hade säkerligen inga bakomliggande budskap med det. De satt nog inte och frågade varandra: ”Ska vi sätta en medelålders tjackhora i huvudrollen, eller räcker det med en blatte i konstig klänning?”. Nästa gång kanske det blir en ljushyad kille som får pryda Disneys omslag. Lita då på att media kommer måla upp Disney som rasistiska antifeminister…
Taggar: Aladdin, åldersnoja, antifeminister, asiatisk, Bamse, barnfilm, blatte, blekvita, blonda, chockskadats, Disney, dopingträsket, dunderhonung, Emil i Lönneberga, Esmeralda, fanboy, färgad, februari, Hawaii, indian, Jasmine, karaktärsbibliotek, Lilo & Stitch, Madicken, mörkhyad, Mulan, pedofili, Pocahontas, prinsessan, rasistiska, Ringaren i Notre Dame, Robin Hood, rödhåriga, Shrek, skriverier, snatta, tjackhora
Det finns en fin gammal tradition i Sverige som varje år förgyller TV-sändningarna. Jag pratar såklart om den fartfyllda Nobelfesten som nyligen direktsändes i TV, precis som vanligt. Eller, ”fest” klingar lite falskt i mina öron, för vidare festligt tycker jag inte att det är. Man har tryckt in ett stort antal kungligheter, politiker och framstående akademiker i ett stort rum, låter dem mingla tyst med varandra (som sitter vid samma bord) och bjuder dem på gourmetmat. ”Underhållningen” begränsas till tacktal och stämningen är sådär obligatorisk stel, ungefär som drottning Silvias leende (läs ansikte).
Hela arrangemanget osar överklass och elitism, och detta späs på ytterliggare av direktsänt TV-övervakning och mängder med tidningsartiklar om spektaklet. För det första undrar man ju om det verkligen är någon som är intresserad av att titta på det. Det enda man ser är ju extrema inzoomningar på celebriteter som smaskar anklever med tryffelsås och pristagare som är lika okända som djungelinsekter. Visst, någon (förutom de som sitter i juryn) har säkert läst litteraturpristagarens alster innan, och vissa har säkert hört talas om pristagaren i fysik innan, men många lär det inte vara.
En sak som för mig är helt obegriplig är hur alla dessa modeskribenter alltid envisas med att betygsätta kungligheternas kreationer efteråt. Prinsessan Madeleines klänning får 5 getingar, 5 plus eller 5 ”vad-det-nu-kan-vara” för sin urringade fashionabla klänning, samtidigt som Mona Sahlin får sig en känga och således även en obligatorisk 1:a för sitt horribla lakan, gjort i gardintyg. Nej, jag har inte läst vem som fick bra eller dåligt betyg, men så brukar det ju se ut. Så, vem bryr sig om hur de var klädda, och varför betygsätter man det efteråt? Är det meningen att Mona Sahlin ska läsa recensionerna av hennes osmakliga klädval och tänka ”ojdå, bäst att jag drar på mig något bättre till nästa års Nobelfest så att jag kan få lite fler getingar i betyg”? Det känns ungefär lika troligt som att drottning Silvia skulle komma till nästa Nobelfest iförd stringbikini och foppatofflor.
Jag kan bara se två anledningar till att Nobelfesten överhuvudtaget ska finnas. För det första så är Nobelpriset en svensk tradition som har satt Sverige på kartan, och som faktiskt är den största utmärkelsen en människa kan vinna. Det är större än att vinna OS-guld, kamma hem en Oscar för bästa film och vinna en hel säck med grammisar, tillsammans. Det är faktiskt något som vi svenskar borde vårda väl. För det andra så kan programmet agera sömnpiller om man skulle ha svårt för att sova…
Taggar: akademiker, anklever, celebriteter, drottning, elitism, fashionabla, foppatofflor, gardintyg, Gourmetmat, grammisar, inzoomningar, klänning, kungligheter, Madeleine, mingla, modeskribenter, Mona Sahlin, Nobelfesten, OS-guld, Oscar, överklass, politiker, pristagare, Silvia, sömnpiller, stringbikini, Sverige, tacktal, tradition, tryffelsås, urringade
För drygt ett halvår sedan så köpte jag i en kolsyremaskin, även känd som en Sodastream. Tanken med den var väl egentligen att den, i viss mån, skulle kunna ersätta vanlig läsk. Man kan se det som en investering för ett sundare leverne. Nu kan man se tillbaks och med facit i hand utvärdera hur det har blivit med den planen.
Så, har maskinen bidragit till en hälsosammare läskkonsumtion? Har vi nöjt oss med kolsyrat kranvatten till maten? Nej, faktum är att vi har nog aldrig köpt mer läsk än just nu. När man öppnar kylskåpet i dag så kan man alltid vara säker på att man hittar några liter kolsyrad dryck bland de obligatoriska lättmjölken, kalvfonden och morötterna. Kolsyremaskinen lockade fram läsksuget i stället för att främja det. Själva maskinen står nu prydligt bredvid spisen och… Ja, samlar damm är ju synd att säga, men den används inte lika frekvent längre i alla fall. Ett stort misslyckande kan tyckas, men faktum är att den fungerar alldeles utmärkt som prydnad, och den drar ju heller ingen ström.
För vissa är en kolsyremaskin lika viktigt att ha i köket som en kökskniv, nästan. Det övergår mitt förstånd. För mig så är kolsyremaskinen lika viktig som löständer – utseendet är lite häftigt, men jag använder det aldrig. (Liknelsen kanske var väldigt långsökt, men jag skyller på att jag är trött…)
Taggar: kalvfond, kökskniv, kolsyrat, kolsyremaskin, läsk, läsksuget, lättmjölk, leverne, löständer, Sodastream, sundare
